Mellanmål på nittiotalet

Man kom hem från skolan. Om det var i mellanstadiet eller höstadiet var detsamma. Man var hungrig. I köket stod en dubbelkyl med frysfack undertill. Där var det mest en massa pytt i panna från Felix. Ur kylen plockade man fram allt man behövde till smörgåsarna. Smör, goudaost och kanske gurka om man var sugen på det. Mackorna var självklart skogaholm. Det där halvjästa formbrödet fullt med socker och sirap. På den tiden fanns inte skogaholmsbrödet i skivad upplaga. Inga problem.

Diskbänken. Skärbräda. Och så skar man ett par riktigt matiga skivor av brödet, innan de hamnade på tallriken breddes det på med ordentligt mycket bregott och sedan ett ansenligt lager ost. Fett och sött bröd. Vilken grej. Mackorna staplades med en besatt människas noggrannhet på tallriken.

Under tiden man hade gjort mackorna stod mjölk på värmning i mikrovågsugnen. Eller så hade man hällt i gin seng-te i en kastrull med vatten. På nittiotalet var mellanmålet, precis som staten en gång rekommenderat, minst åtta smörgåsar. Då var inte internet den integrerade funktion i våra liv som det är idag. Man satt kvar i köket och åt sitt mellanmål i lugn och ro över senaste kalle anka-tidningen, pocketen eller larsson. Man visste att resten av eftermiddag var fri från läxor och att man senare skulle iväg på fotbollsträning.

Vilken som helst av kökets matstolar var som en tron för vardagarnas tonåringar. Där kunde man sitta och spana ut över tiden. Man hade överblick på skoldagen som gått och på kvällens aktiviteter.

Samyang ramen nudelsoppa

Det var inte alltid mackor och oboy som gällde. Nittiotalet okrönte konung, ostmackan, fick under de senare åren abdikera till förmån för nudelsoppan. Eller ramensoppan, som den snabbt kom att kallas. Under slutet av nittiotalet gick den att köpas i alla butiker i paketpriser och fem eller tre paket. Smakerna var följande:

  • Biff
  • Kykling
  • Curry
  • Räkor
  • Grönsaker

Ojämförlige Orup

Det finns få artister som jag dyrkade så mycket på nittiotalet som Thomas Eriksson – mer känd som Orup. Vad jag än ägnade mig åt under åren mellan -90 och -99 kunde man ge sig sjutton på att det spelades Orup i bakgrunden.

Några favoriter:

”Regn hos mig”, ”Hellre jagad av vargar”, ”Vid min faders grav”, ”Från Djursholm till Danvikstull”, ”Som isarna när det blir vår”, ”Flickan ovanpå” och förstås ”Stockholm”.

När jag hör de där inledande stråkarna så broderas hela staden ut framför mig: Götgatans avgaser och neon, Skatteskrapans enda höga silhuett, kyrkorna, Katarinahissen, det mörka vattnet och de försenade tunnelbanorna. Då har man gjort ett bra jobb som musiker!

Visst kan man invända att Orup är kommersiell, vilket han är, eller att han har en stämpel som representant för en något löjligare musikstil. Men när jag är ute på dansgolvet och ”Magaluf” börjar dunka ur högtalarna så förlåter jag vad som helst.