Ojämförlige Orup

Det finns få artister som jag dyrkade så mycket på nittiotalet som Thomas Eriksson – mer känd som Orup. Vad jag än ägnade mig åt under åren mellan -90 och -99 kunde man ge sig sjutton på att det spelades Orup i bakgrunden.

Några favoriter:

”Regn hos mig”, ”Hellre jagad av vargar”, ”Vid min faders grav”, ”Från Djursholm till Danvikstull”, ”Som isarna när det blir vår”, ”Flickan ovanpå” och förstås ”Stockholm”.

När jag hör de där inledande stråkarna så broderas hela staden ut framför mig: Götgatans avgaser och neon, Skatteskrapans enda höga silhuett, kyrkorna, Katarinahissen, det mörka vattnet och de försenade tunnelbanorna. Då har man gjort ett bra jobb som musiker!

Visst kan man invända att Orup är kommersiell, vilket han är, eller att han har en stämpel som representant för en något löjligare musikstil. Men när jag är ute på dansgolvet och ”Magaluf” börjar dunka ur högtalarna så förlåter jag vad som helst.